Johan Widéns nya bok handlar, med hans egna ord, ”om Tizian, Mark Rothko och Johan Widén; om måleriet, ljuset och om att komma hem”.
I sin text skriver Widén: ”Mark Rothkos 1940-tals målningar har ett distinkt New York-ljus, även när de blir alltmer surrealistiska och abstrakta. Mot slutet av 1940-talet är det som om Rothko långsamt släpper platsen där han befinner sig och går in i ett annat ljus; mer utifrån målningarnas egna villkor, något han ville se. Målningarna är nu helt abstrakta. Och tycks skapa en ren närvaro, en ”plats” i sig – här – med dess eget specifika ljus. Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet trädde ett allt dovare tonläge fram: skymningens inre landskap. För att slutligen gå in i Houston-kapellets dunkel, dess natt. Innan han, under de sista åren i livet, stiger ut i gryningen igen.”
